Fina Ma Cherie.

 

Och Torun sade att hästen var lätt. NEJ. Det var en av de knepigaste hästarna jag ridit. Jag fick inte ta henne i munnen knappt alls, då ville hon gå ner i skritt. Alla gångarter var så annorlunda - allting gick så sakta i början och det kändes som om jag hade porslin under mig. Torun sade att jag red för mycket, försökte för mycket på en häst som var lätt. Att jag ridit många knepiga och svåra hästar och nu behövde sluta tänka och bara slappna av.

 

Själv har jag inte ridit en knepigare häst och de första tjugo minutrarna vågade jag knappt röra bettet efter att hon slått som en galning med huvudet bara jag rörde minsta lilla. Dessutom var hon väldigt känslig och kom lätt ur takt om jag störde henne med bettet. Så istället fick jag släppa fram henne mycket och försöka trava på. Efter ett tag fick vi dock upp energin lite och hennes rörelsemönster blev jämnt och vi hittade faktiskt en bra takt. Machan har faktiskt ett fint steg när hon väl kommer igång. Mina händer kom för långt bak och jag var tvungen att "låta henne komma fram" och vara allmänt lätt. Mycket ben, lite händer. Mot slutet hittade vi varandra mycket bättre när jag satt ner och Torun hjälpte mig med sätet då jag spänt mig lite. Torun sade att vi kommer att bli fina tillsammans bara jag får rätt på allt. "Det här kommer bli bra," sade hon och trots att min känsla inte var särskilt bra fick de orden mig att bli glad. Hon är så bra på att få mig att må bra, Torun. Aldrig att jag går ledsen ifrån en lektion trots att det kändes dåligt!

Nu ser jag verkligen fram emot nästa tisdagslektion med Ma Cherie, det svarta lilla halvblodsstoet med bläs och strumpor. Drömutseendet.