Jag sitter ju bara hemma på min outbildade fjordhäst och har aldrig tävlat.

 

Ändå har jag alltid suttit på hästryggen, jag kan inte komma ihåg när jag inte suktade efter att få rida. Ridningen har blivit en del av mig och jag har spenderat över fjorton år som ryttare. Ändå är det väldigt lätt att räkna bort mig; att inte se mig som någon "äkta" ryttare. Varför det? Är det för att jag inte har någon dyr tävlingshäst eller är det för att jag inte syns på tävlingsbanorna? Har jag inte tillräckligt mycket erfarenhet av det "riktiga" hästlivet? Är det för att jag rider på ridskola, precis som alla nybörjare?

 

Ännu värre är det ju ändå att inte bara träna utan att faktiskt rida ut i skogen. Tänk, hörrni, att bara rida ut i skogen? Det är ju bara smågalna skogsmullar som gör det! Jag vet inte hur ni har det men jag har i alla haft en skogsmulleperiod och jag tror att alla hade mått bra av att ha det. Man lär sig så mycket om hästar, hur de reagerar och självklart får man en underbar balans och ett bra mod. Och bara för att man rider 7/10 gånger i skogen behöver man ju inte vara "tråkig". Under mina skogsmulle-år red jag regelbundet för tränare eller på ridskola. Som åttaåring galopperade jag runt i skogen på "min" minishettis som kastade av mig hela tiden och som tolvåring galopperade jag runt i skogen på min artonåriga unghäst som jag fick lära om allt hon kunde. Som femtonåring galopperade jag runt i skogen på min faktiska unghäst som också slängde av mig hela tiden. Tror ni inte att jag lärde mig någonting?

 

Nej, det är lätt att räkna bort mig som en riktig ryttare. Riktiga ryttare tävlar, klagar över mockning, har minst fyra olika tränare och har föräldrar som lägger ner all deras tid, pengar och själ i deras barns sport. Det verkar vara en riktig ryttare enligt många.