Gästblogg - Alice

Publicerat i: Gästblogg alice, fördomar, förväntningar, gästblogg, gästbloggsserie, ridkskoleelev, skimmelfuxenalice

Inom hästuniversum finns det en hel del fördomar, flera av dem är riktade emot ridskoleryttare och medryttare, två ord jag själv kan beskriva mig som. Men sanningen är den att jag sällan fått så mycket fördomar kastade i ansiktet av andra, sanningen är att de värsta fördomarna jag utsatts för har kommit ifrån mig själv. 

 

Jag tror inte jag är ensam om bland ridskole- och medryttare att ha känt känslor och tänkt tankar som att "jag kommer aldrig kunna lyckas lika bra som de med egen häst" och "jag kommer inte kunna bli lika duktig som privatryttare." När jag inte hade ridit så länge var detta vanliga tankar hos mig. "Det är klart att de med egna hästar är bättre och blir bättre," tänkte jag. Men idag har jag bara en sak att säga om dessa tankar och det är att de är bullshit.

 

I slutändan tror jag verkligen att det är viljan som avgör. Den som vill bli bättre på att rida och kämpar för det, den kommer bli bättre. Denna människa kommer bli bättre oavsett om hen rider sin egen häst, sin medryttarhäst eller en ridskolehäst. Oftast är det nog så att det är lättare för ryttaren som har en egen häst, det går inte att undvika att säga det. Men varför skulle inte en ridskoleryttare eller medryttare som lägger ner sin själ i sporten och verkligen vill göra allt för att utvecklas och bli bättre inte kunna vara lika bra ryttare? Hur bra ryttare vi är går inte att avgöra efter om vi har en egen häst eller inte, hur bra ryttare vi är handlar ju inte egentligen om något annat än hur vi rider och hur vi rider går inte att beskriva med varken ordet privatryttare, medryttare eller ridskoleryttare.

 

Idag tror jag 100% på att ryttare utan egna hästar kan bli minst lika bra som ryttare med egna hästar. Men däremot tror jag vi oftast måste kämpa mer för det. För mig har det varit väldigt viktigt att inse detta, för det blev nästan som om jag såg ner på mig själv för att jag "bara" var en ridskoleryttare och det var ingenting som gjorde mig till en bättre ryttare.

 

Jag tror fördomarna emot ridskoleryttare och medryttare skiljer sig väldigt mycket från person till person, p.g.a. egna erfarenheter.

 

Jag tror att t.ex. om du ridit på en ridskola där hästarna inte haft det bra, då får du en negativ bild av ridskolor och också av ridskoleryttare. Men om du ridit på en bra ridskola har du en positivare bild av ridskolor och ridskoleryttare. 

Medryttare har ofta väldigt olika möjligheter och förutsättningar med sina medryttarhästar. Vissa kan rida hästen en dag i veckan, andra kan rida flera gånger i veckan. Hästarna är olika på många sätt och hästägarna är olika. Men ibland tror det blir så att vi förväntar oss att andra har det ungefär likadant bara för att vi är just medryttare. Men det är ju verkligen inte sant, ordet ”medryttare” säger faktiskt inte mer än att vi är ryttare som rider en häst som inte är vår egen regelbundet. 

 

Så innan vi kastar ut fördomar, borde vi tänka efter om de faktiskt beror på egna erfarenheter. Människan är tyvärr en ganska ego varelse som ibland inte ser mer än det en själv har upplevt. 

 

Alice - skimmelfuxenalice.horseworld.se
 
Kommentera 0

Gästblogg - Elsa Sophie Varnäs

Publicerat i: Gästblogg elsa sophie varnäs, fördomar, gästblogg, tankar, tavlingsponnys, tävlingsponnys

Hej! Mitt namn är Elsa Sophie Söderström Varnäs, jag är 16 år och bor på en gård i Strömsholm. Här hemma har vi ett eget litet stall med några ponnyer som tävlas av mig och så har vi tre stycken underbara pensionärer, som också rids. Jag tävlar i dressyr på framförallt en av mina ponnyer och vi har i år debuterat LA:P1 och hunnit kvala nationellt och har nu gjort 9 starter på den nivån. Sedan startar jag två av våra andra ponnyer ibland på klubbtävlingar eller lokala LC/LB. Jag håller också på att träna upp en av våra andra till tävlingsform igen så årsdebuten gjordes den 14 maj! Juli frågade mig om jag kunde skriva lite om fördomar som folk har mot mig för att jag tävlar en del, har flera hästar och rent allmänt hur jag reagerar på sådant? Det är ju väldigt mycket snack som går gällande allt i princip så jag vill jättegärna skriva om det här ämnet.

 

Jag har faktiskt fått förvånansvärt lite skitsnack om mig, vad jag vet i alla fall. Jag är ganska ödmjuk som person och tror att det kan ha med det att göra. Jag försöker att vara trevlig mot alla och behandla alla lika. Men självklart så finns avundsjukan hos många personer. Det spelar ingen roll om det är så att en person har ett större antal hästar en denne, att det går bra på tävlingar eller att man har en bra tränare. Avundsjuka finns det hos de flesta, bara att en del tyvärr väljer att vända på det till något negativt och snackar skit om personen i fråga.

 

 

 

För mig så är jag mest drabbad av mina vänner. Vissa som inte ens håller på med hästar. Det har pågått under flera år att jag blir lite extra hackad på, får spydiga kommentarer eller överlag inte blir lika behandlad som de andra. Det här är alltså något som har pågått mellan mig och nära vänner. Jag finns där för väldigt många när de vill prata, men ofta så duger jag när jag behövs, hos vissa. Varesig jag gör rätt eller fel så är det jag som får mest skit i slutänden. Det har hänt många gånger och det är något jag har som vana nu. Mycket av det här som trycker ner mig är väldigt defust. Det kan vara just någon spydig kommentar då och då, det kan vara att jag får blickar som när jag sedan ifrågasätter personen ”inte var meningen”, att det jag gör inte är tillräckligt bra, m.m. Jag tror att vi alla klarar av att ibland få en spydig kommentar eller en blick, men när det upprepas dag efter dag men det är för defust för att ta upp och göra en sak av det? Jag har bara försökt att stå ut och ty mig till de jag mår bra av att vara med.

 

Det är ju ganska sjukt egentligen att jag som inte har gjort någonting fel - missförstå mig inte, självklart har jag gjort misstag och gjort dumma saker, men inte gör jag saker varje dag som gör att jag förtjänar dessa små hugg dag ut och dag in. Och att det jag har fått ta är från de som kallar mig deras bästa vän. Jag har ingen aning om om det handlar om att de är avundsjuka på mig eller har fördomar om mig för att jag har fler hästar eller liknande. Det är en fråga jag antagligen aldrig får svar på heller. Men utöver det här så har jag inte många gånger stött på otrevliga attityder mot mig faktiskt. En gång på tävling dock så var det en mamma som sa rakt ut, rätt upp i mitt ansikte att jag och ponnyn jag startade i den klassen inte förtjänade fler poäng än vad vi fick. Några minuter senare så visade det sig att de hade räknat fel i poängen och egentligen hade jag hela 7% högre resultat. Vilket var endast ett par ynka poäng ifrån att slå hennes dotter. Det var så himla dålig stil och det är väl det enda som jag har träffat på så där. Jag har ingen aning om vad folk tycker och tror om mig innan de lär känna mig, men de som inte ger mig en chans att visa vem jag är - har ingen självkänsla alls, anser jag.

 

Jag vet inte om inlägget är så sammanhängande men för att gör en liten sammanfattning så skulle jag säga att jag ytterst få gånger har blivit utsatt för att folk ska ha väldigt mycket fördomar om mig, tråkiga attityder eller liknande (vad jag vet). Endast ett par gånger har det hänt på hästsidan, men bland mina närmsta vänner har det varit ett regelbundet hackande under en väldigt lång period.

 

Tack för att jag fick gästblogga hos dig Juli!
Kramar från Elsa Sophie, www.tavlingsponnys.horseworld.se

Kommentera 1

Gästblogg - Sara Stina Fredlund

Publicerat i: Gästblogg dressyr, fördelar, fördomar, gästblogg, läromästare, nackdelar, sara stina fredlund, ssfredlund

Hösten 2012 – det var då våra vägar möttes för första gången. Lilla jag, ridskolebarnet utan någon som helst talang för varken ridning och med en stor rädsla för hästar och den nerviga ponnyn med starter upp till och med FEI-nivå, det var nog ingen som trodde att vi skulle få gå igenom det vi fått gå igenom tillsammans, inte ens jag.

 

Det fanns aldrig på kartan att jag skulle få en egen ponny, likaså var det angående dressyren och tävlandet, det skulle aldrig vara någonting för mig och det hade jag accepterat, tills Duchess kom in i mitt liv. Jag kunde verkligen inte göra Duchess rättvis i början av vår tid tillsammans. Jag hade ingen känsla för ridningen, jag kunde inte arbeta en häst i rätt form och Duchess var alldeles för nervig och svag i psyket för mig, men jag fortsatte rida henne och ju mer tiden gick desto mer tid med henne fick jag. Jag började lära mig att rida och så småningom var det dags – ägarna ville att vi skulle anmäla oss till vår första tävling tillsammans. Jag var tveksam, absolut, men vi anmälde oss och vi tränade stenhårt inför vår debut, en debut vi dessutom tog hem vinsten i på hela 71 %. Det var så allting började – min tävlingskarriär, mitt dressyrintresse, min beundran för Duchess, men även min prestationsångest.

 

Jag kände aldrig någonsin av ångesten till en början. Jag svävade på moln efter vår första tävling och jag var alldeles nykär i Duchess, men redan under vår andra tävling utvecklades min prestationsångest och den blev bara värre och värre med tiden. Det hela grundade sig på grund av alla människorna i min närhet, det fanns dem som gratulerade mig och dem som verkligen var glada för min skull, men sedan fanns det dem, dem som inte ens sa ett grattis och dem som kastade skit rakt i mitt ansikte eller bakom min rygg. Mina vänner gav mig stora blickar på tävlingar, dem var noga med att alltid kommentera något om mig och Duchess; att Duchess gjorde allting, att varenda vinst och placering var hennes förtjänst och att jag bara satt där och åkte med. Det gjorde mig mer och mer osäker och mer och mer nervös inför tävlandet. Det gällde inte längre att ha kul och rida fint – det gällde att rida på höga procent och komma hem med en rosett efter varje tävling, allt för att kunna bevisa något inför dem jag kallade vänner.

 

 

Hösten 2013 tog jag Duchess på halvfoder, det vill säga att jag red henne fyra dagar i veckan och dem andra dagarna vilade hon. Jag hade jättesvårt för att rida Duchess i början av den tiden, hennes dåvarande ägare hade tidigare ridit henne dem dagarna jag inte hade och det kunde jag ta hjälp av, men plötsligt så stod jag alldeles ensam och var tvungen att rida ihop mig med Duchess på nytt. Vår första tävling därefter skedde det vi aldrig ville vara med om – vi misslyckades. Jag startade två klasser och tog inte en enda placering i någon av dem, i en av klasserna red jag inte ens på godkända procent. Jag var alldeles förstörd den dagen, jag minns att jag satte mig i ridhuset, alldeles ensam, och bara grät och grät och grät i säkert en timma. Jag var så orolig över vad alla andra skulle säga och vilka kommentarer jag skulle få höra, särskilt av mina vänner. Tävlingen därefter misslyckades vi igen och vi kom inte hem med en enda rosett, den tävlingen reagerade jag ännu värre än den föregående. Jag skrek på mina föräldrar, jag grät och jag sa flera gånger att jag aldrig någonsin ville tävla mer, men det gjorde vi igen och under nästan hela 2014 agerade jag på ett totalt oacceptabelt sätt under nästan varje tävling och min prestationsångest tog över så pass mycket att jag till och med utgick under en av våra starter, jag klarade bara inte av pressen av att behöva prestera.

 

Att ha en läromästare kan medföra lika mycket fördelar som nackdelar. Fördelarna med Duchess har varit främst att jag har lärt mig allting jag kan ridmässigt utav henne och dessutom så har jag lärt mig massor av mig själv och även lärt mig att se vilka människor man behöver i sitt liv och vilka människor man ska utesluta. Nackdelarna har såklart varit min prestationsångest, den har förstört så många tävlingar och även mitt självförtroende, men jag lär mig att hantera den mer och mer för varje dag. Jag har klarat av denna tävlingssäsong hittills utan några större utbrott eller någon ångest inför att behöva prestera och desto mindre jag känner av prestationsångesten desto roligare har jag och desto bättre rider jag. Det jag vill nå ut med detta inlägg är att främst ni med läromästare aldrig ska behöva ursäkta er för att er häst är en läromästare. En läromästare har fina meriter och kan mycket– men den är fortfarande ingen robot och den kommer definitivt inte att göra rätt om man som ryttare gör fel.

 

Sara Stina Fredlund - ssfredlund.horseworld.se

 

 
Kommentera 1
Visa fler inlägg