Hade därför två nerviga och svårkommunicerade hästar idag.

 

Pelle fick komma ut i paddocken och stissig som han var fick jag spendera ca 20-30 min på att faktiskt få honom att lyssna. Ökad skritt, sakta, sakta, halt, rygga, ökad skritt.. Volter, skänkelvikning och framdelsvändningar jobbade igenom honom och efter ett tag lyssnade han något sånär. Vi hade svårt att hitta varandra först och Pelle var lite ur takt. Kändes verkligen att det var ett tag sedan det blev ett riktigt dressyrpass i paddocken - på senaste tiden har det varit så urbota fruset och halt att det helt enkelt inte har blivit av. Han släppte lite efter ett tag men det kändes aldrig riktigt super. Mot slutet kom vi närmre varandra och vi båda hittade takten. Tror ändå att han mått bra av dressyruppehållet men jag hoppas nu att plusgraderna sitter i ett tag så att vi kan fortsätta ränna runt i paddocken några gånger till innan kylan kommer igen.

Bea var däremot helt galen. Min första tanke var att även låta henne gå i paddocken idag - men tyckte lite synd om henne därför hon inte kommit ut på två dagar (stor miss). Helknäpp var hon verkligen - kunde inte skritta, var tvungen att småtrava hela tiden och ruska med huvudet stup i kvarten. En stock på ca 10-20 cm som legat över vägen i skogen riktigt länge skulle vi skritta över. I sista sekunden bestämde sig Bea för att hoppa ifrån skritt och lyckades göra ett hopp på kanske 70cm. Suck. Jag red till klätterbackarna och red mardrömsbacken (jag svär - nästintill ett stup) några gånger upp och ner för att försöka få ner hennes energinivåer. Verkade tydligen åt fel håll och Bea fortsätte sitt ständiga ruskande och travande även på vägen hem. De sista fem minutrarna kunde hon tydligen slappna av och skrittade. Imorgon blir det paddock för den donnan.