Hösten 2012 – det var då våra vägar möttes för första gången. Lilla jag, ridskolebarnet utan någon som helst talang för varken ridning och med en stor rädsla för hästar och den nerviga ponnyn med starter upp till och med FEI-nivå, det var nog ingen som trodde att vi skulle få gå igenom det vi fått gå igenom tillsammans, inte ens jag.

Det fanns aldrig på kartan att jag skulle få en egen ponny, likaså var det angående dressyren och tävlandet, det skulle aldrig vara någonting för mig och det hade jag accepterat, tills Duchess kom in i mitt liv. Jag kunde verkligen inte göra Duchess rättvis i början av vår tid tillsammans. Jag hade ingen känsla för ridningen, jag kunde inte arbeta en häst i rätt form och Duchess var alldeles för nervig och svag i psyket för mig, men jag fortsatte rida henne och ju mer tiden gick desto mer tid med henne fick jag. Jag började lära mig att rida och så småningom var det dags – ägarna ville att vi skulle anmäla oss till vår första tävling tillsammans. Jag var tveksam, absolut, men vi anmälde oss och vi tränade stenhårt inför vår debut, en debut vi dessutom tog hem vinsten i på hela 71 %. Det var så allting började – min tävlingskarriär, mitt dressyrintresse, min beundran för Duchess, men även min prestationsångest.

Jag kände aldrig någonsin av ångesten till en början. Jag svävade på moln efter vår första tävling och jag var alldeles nykär i Duchess, men redan under vår andra tävling utvecklades min prestationsångest och den blev bara värre och värre med tiden. Det hela grundade sig på grund av alla människorna i min närhet, det fanns dem som gratulerade mig och dem som verkligen var glada för min skull, men sedan fanns det dem, dem som inte ens sa ett grattis och dem som kastade skit rakt i mitt ansikte eller bakom min rygg. Mina vänner gav mig stora blickar på tävlingar, dem var noga med att alltid kommentera något om mig och Duchess; att Duchess gjorde allting, att varenda vinst och placering var hennes förtjänst och att jag bara satt där och åkte med. Det gjorde mig mer och mer osäker och mer och mer nervös inför tävlandet. Det gällde inte längre att ha kul och rida fint – det gällde att rida på höga procent och komma hem med en rosett efter varje tävling, allt för att kunna bevisa något inför dem jag kallade vänner.

Hösten 2013 tog jag Duchess på halvfoder, det vill säga att jag red henne fyra dagar i veckan och dem andra dagarna vilade hon. Jag hade jättesvårt för att rida Duchess i början av den tiden, hennes dåvarande ägare hade tidigare ridit henne dem dagarna jag inte hade och det kunde jag ta hjälp av, men plötsligt så stod jag alldeles ensam och var tvungen att rida ihop mig med Duchess på nytt. Vår första tävling därefter skedde det vi aldrig ville vara med om – vi misslyckades. Jag startade två klasser och tog inte en enda placering i någon av dem, i en av klasserna red jag inte ens på godkända procent. Jag var alldeles förstörd den dagen, jag minns att jag satte mig i ridhuset, alldeles ensam, och bara grät och grät och grät i säkert en timma. Jag var så orolig över vad alla andra skulle säga och vilka kommentarer jag skulle få höra, särskilt av mina vänner. Tävlingen därefter misslyckades vi igen och vi kom inte hem med en enda rosett, den tävlingen reagerade jag ännu värre än den föregående. Jag skrek på mina föräldrar, jag grät och jag sa flera gånger att jag aldrig någonsin ville tävla mer, men det gjorde vi igen och under nästan hela 2014 agerade jag på ett totalt oacceptabelt sätt under nästan varje tävling och min prestationsångest tog över så pass mycket att jag till och med utgick under en av våra starter, jag klarade bara inte av pressen av att behöva prestera.

Att ha en läromästare kan medföra lika mycket fördelar som nackdelar. Fördelarna med Duchess har varit främst att jag har lärt mig allting jag kan ridmässigt utav henne och dessutom så har jag lärt mig massor av mig själv och även lärt mig att se vilka människor man behöver i sitt liv och vilka människor man ska utesluta. Nackdelarna har såklart varit min prestationsångest, den har förstört så många tävlingar och även mitt självförtroende, men jag lär mig att hantera den mer och mer för varje dag. Jag har klarat av denna tävlingssäsong hittills utan några större utbrott eller någon ångest inför att behöva prestera och desto mindre jag känner av prestationsångesten desto roligare har jag och desto bättre rider jag. Det jag vill nå ut med detta inlägg är att främst ni med läromästare aldrig ska behöva ursäkta er för att er häst är en läromästare. En läromästare har fina meriter och kan mycket– men den är fortfarande ingen robot och den kommer definitivt inte att göra rätt om man som ryttare gör fel.

Sara Stina Fredlund - ssfredlund.horseworld.se