Och så kommer man ut i stallet och ryktar hästen som rullat sig i lera och sen kratsar man hovarna...?

 

Och då upptäcker man att vänster framsko är lös. Lösa skor och tappade skor är någonting av det tråkigaste inom hästvärlden, enligt mig. För att komma ut i stallet full av förhoppningar och så bara bryts allting ner av någonting så egentligen litet men som blir så stort. Som tur var ringde mamma direkt till hovslagaren som lovade att komma inom imorgon och slå fast skon tills han kommer nästa vecka och skor om både Bea och Pelle. Så förhoppningsvis kan jag rida både imorgon och till helgen när det blir träning för Torun. Så allting fixar sig i varje fall, men det var ändå en sorts tung sten som landade på mitt bröst innan idag. Eftersom skolan var tung idag och en äcklig huvudvärk vilat över mig hela dagen hade jag verkligen sett fram emot ridningen. Istället lät jag mig bli meddragen på en 5,5 km runda i duggregn och mörker med pappa i skogen. Att springa med pannlampor när det är kolmörkt är mysigt enligt mig. Gud vad jag älskar det! Så ja, kvällen slutar bra.