Och nej, varken Bea eller vädret (regn) var problemet idag - utan jag själv.

 

Jag mådde halvkasst imorse och var lite småtjurig. Under dagen kom jag dock igång och innan träningen för Torun kände jag mig nästan på topp - redo för träning i varje fall! Ända tills jag kom ut och möttes av regn. Okej, tänkte jag, det får väl gå an. När jag sedan skulle ta in hästarna råkade jag ta ett snedsteg och satte stöveln i en stor gyttjepöl. Självklart stänke det upp på mina rena ridbyxor. Där stod jag, blöt och skitig och kunde inte hålla tillbaka mina tårar. Jag vet, jag vet, jag grät över att jag trampade i en gyttjepöl men håll i era tankar att jag sovit i fyra-fem timmar i natt och jag kände mig halvsjuk innan. Nog kände jag mig patetisk när tårarna strömmade över något så pyttigt som att trampa i gegga och få springa in och byta ridbyxor men jag tror inte att uppgivelsen kom för att jag var ledsen över att bli smutsig, snarare över hur trött jag var och hur jävla TYPISKT det var.

 

Jaja, Bea kom in och jag bytte ridbyxor. Vi värmde upp i vår egen takt ända in i galopp innan själva träningen och allt kändes bra igen. Min dåliga stämning var bortskjuten till baktankarna och allt flöt på fint tills efter galopparbetet. Bea kändes superfin och Torun berömde mig för hennes galopp och att hon gick bättre idag än sist. Det kändes riktigt bra! Men efter galopparbetet, vilket var riktigt tungt för mig, kom jag inte riktigt tillbaka och ett illamående riktigt skölde över mig. Ja, efter det fick Bea helt enkelt ta hand om mig och jobba ganska mycket själv för jag klarade inte av att rida särskilt mycket. Jag sade ingenting om det, utan bestämde mig för att slutföra lektionen utan att säga någonting för att jag ville inte vara en jobbig unge. Så ja, därför fick Bea springa runt med en slapp Juli på ryggen som i princip bara bad henne om att gå dit jag ville och knappt gjorde någonting. Ja, inte särskilt trevligt avslut på en lektion, men Bea var en riktig stjärna.