Nästan lika synd om mig som det är synd om min pappa när han är sjuk.

 

Ja, när min pappa är sjuk är han rödkantade valpögon och kort, ruffsigt hår. Ja, exakt det är vad han är. När jag är sjuk är jag oljigt hår, äckliga kläder och ett huvud som exploderar. Men är det egentligen synd om mig? Jo, lite kanske. Däremot är nästan alla andra sjuka och går i skolan med feber. Den enda skillnaden mellan dem och mig är att jag är känslig nog att inte klara av människor när jag är sjuk. I vanliga fall har jag en ganska låg tolerans som endast höjd på grund av att jag är vid mina sinnes fulla lag och har fulla energinivåer. När mitt huvud värker och min kropp känns som om jag burit självaste jordens alla problem på mina axlar, då klarar jag inte av människor.

 

Nu är inte heller en särskilt fin tid. Jag sitter på skolans bibliotek och satt själv vid ett stort bord innan för att ladda min dator (detta för att mina vänner skulle på rättegång men jag har inte så lång rast och orkade inte springa runt och leta upp andra vänner bla bla bla ursäkter ursäkter det är dåligt att sitta själv enligt många????). Sen kom där fyra tjejer jag inte kände och satte sig vid bordet. Dessa tjejer verkar känna alla för nu sitter jag ihopträngd mellan sex tjejer som pratar väldigt högt. Antar att jag får stå ut, men de kunde väl i varje fall varit lite tysta. HUMANS, AMIRITE?! (Nu kom där en till)